Den finlandssvenska barnboksutgivningen 2016 – Djur inom pärmar. Platta, taggiga och godmodigt runda

Barbro Enckell-Grimm

Redan Aisopos förstod det, nu kommer de finlandssvenska barnboksförfattarna efter.

Det finns mycket djur i årets finlandssvenska barn- och bilderboksutgivning. Huvudpersonen eller jaget är ett djur, ”en annan”, både olik och lik läsaren, och böckerna karakteriseras av olika existentiella frågeställningar, svåra känslor som det inte är så lätt att sätta ord på. När djuren har mänskliga egenskaper, blir de ännu mer mänskliga, roliga, förkastliga…

En av läsningens välsignelser är ju att vi får möjlighet att känna igen oss i det som berättas, och bekanta oss med något nytt, gå utanför oss själva och vår bekvämlighetszon.

Djur att identifiera sig med

Ulf-Stark-Linda-Bondestam-Djur-Som-Ingen-SettEn av årets mest uppmärksammade bilderböcker är Djur som ingen sett utom vi (Förlaget 2016), med bilder av Linda Bondestam och text av svensken Ulf Stark. Stark och Bondestam var nominerade för det svenska Augustpriset i år. Och Linda Bondestam tilldelades det första Vanessa-priset.

Här finns en underbar spänning mellan de rätt saktmodiga och underfundiga dikterna, och de stora, starka och expressiva illustrationerna som breder ut sig över generöst tilltagna uppslag. Färgsättningen är en blandning av klara och brutna färger, livstillvänt och fräscht.

Enligt uppgift av Bondestam fick boken sin upprinnelse i de små, grå kakakerna:

Kakakerna tar sitt morgonbad
under bergets bambublad.
Dom klättar upp och hoppar i.

Dom har alla samma smak,
Dom gör alltid samma sak
i sin koloni.

Om nån försöker säga ”jag”
Blir det ändå ”VI”.

Tematiken är barnnära på flera sätt, Stark och Bondestam tar fasta på livets under, livet som ett underverk att upptäcka varje dag. Underverk saknar som känt inte komplikationer, Klumpantropusen, En annan och Quinellan har det besvärligt medan Gulalan och Daglingen ser livet från den ljusa sidan.

BurmanBurman (Schildts & Söderströms 2016) är ett djur som återfinns i zoologin. Han är en liten hamster, som nyligen förlorat sin gammelmormor Glitterina. Anna Härmälä står för både text och bild i den här pastellfärgade, lite vemodiga berättelsen om sorg – men också om hur saker kan vända. Härmäläs budskap finns på många nivåer: man måste kunna avstå för att kunna gå vidare, vi bär alltid med oss det vi en gång haft etc. Här är det bilderna som gör att läsaren gärna dröjer kvar en stund, innan man bläddrar vidare i boken. Precis mitt i berättelsen ses en olycklig Burman stå mitt i en grå-blå skog. Kvarlåtenskapen efter Glitterina skaver i hans till och med för att vara en hamster, onaturligt stora kinder. Just så här kan det kännas innan man fattar det avgörande beslutet och går vidare i livet.

I luften och till sjöss

Betty i luftenAnna Gullichsens (text) och Cara Knuutinens (bild) ko Betty är en gammal bekantskap. Betty är en anarkist, en ko som gör saker man inte skulle vänta sig. Hon har till exempel kört buss i en tidigare bok. I Betty i luften (Schildts & Söderströms 2016) tar hon en tur i luftballong. Berättelsen om Betty är en tilltalande kombination av mänskonära, nästan sinnliga och samtidigt enkla beskrivningar av sådant vi alla kan identifiera oss med, som att ha outhärdligt hett och svettigt, och okonventionella lösningar på problem man kan ha svårt att hitta på lösningar till. Man kan säga att Gullichsen här vill föra fram det viktiga i att drömma och att vara orädd. Det kan hända att allt går bra! Knuutinens illustrationer följer samma anda av öppenhet och självtillit. Bilderna är noggrant utförda, men samtidigt kan man se papprets struktur på ett sätt som gör att man kan få en känsla av att följa med i Knuutinens arbete.

NagunalleHenrika Anderssons Nagu-nalle på djupa vatten (Schildts & Söderströms 2016) med svartvita illustrationer av Christel Rönns, är en liten kapitelbok, en typisk högläsningsbok och godnattsaga. Det här är den enda av årets finlandssvenska barnböcker som är förankrad i en specifikt finlandssvensk miljö, sträckan Helsingfors-Nagu, vattenledes, i båt.

Rönns illustrationer är lätta att bli du med, hennes Nagu-nalle liknar rätt mycket Nalle Puh. Han är rund och mjuk, med en enkel linjedragning.

Så har också djuret-personen Nagu-nalle lätt för att känna sig undanskuffad och utanför. Största hotet kommer från en katt. Läsaren får i sällskap med Nalle balansera mellan att hemfalla till det trygga, vanliga och konfrontera sig med det obekanta. Lärdomen är väl att båda fyller en funktion och behövs

Barns tycke för den konkreta detaljen

Myrorna på flykt / Muurahaiset pakosalla (egen utgivning 2016) av Ursula Vuorenlinna är något så ovanligt som en tvåspråkig barnbok. Myrorna är också en kort kapitelbok, Vuorenlinnas fjärde myrbok, och sjätte tvåspråkiga barnbok. Vuorenlinna arbetar som bok-artur-laser-musen-macaron-och-lagom-293x363översättare. Att boken handlar om att fly – både om att ge sig ut idet skrämmande okända, och konfronteras med dem som flyr kan ses som signifikativt för det djur som är huvudperson. Läsaren får vandra bland både småstickiga barr och stora flodvågor. Vi rör oss bland välbekanta konkreta naturmiljöer och stora frågor, på samma gång.

I Pernilla Lindroos bilderbok Artur läser Musen Macaron och lagom (egen utgivning 2016) möter läsaren ett bekant koncept: Myrsloken Artur som vill höra en godnattsaga bildar en ramberättelse för ett händelseförlopp där vi, barnet, högläsaren och Artur får försöka avgöra vad som är lagom. Lindroos står för både text och bild, och båda påminner lite om den omåttligt populära Richard Scarry, en konkret vardagsnära detaljrikedom som barn brukar älska och inte kan få för mycket av, medan vuxna kan finna den enahanda och förnumstig i överkant.

Barn och föräldrar

Jag Fidel och skogenMed Lena Frölander-Ulfs mörka bok om mörkrädsla flyttar vi oss djurriket till människovärlden, och människobarnets respekt för mörker. Det finns djur i mörkret, en nattfågel, kryp som eldflugor och ett husdjur, hunden Fidel. Vad Näcken Nilsson är, kan man ju fundera på. Man kan se på Jag, Fidel och skogen (Schildts & Söderströms 2016) på två sätt – som en berättelse om att övervinna sin rädsla (ur ett barnperspektiv) eller om hur man gjuter mod i sitt barn (ett föräldraperspektiv). Frölander-Ulf står för både text och bild. Bilderna är gjorda med skrapteknik, hon har tagit fram de ljusa linjerna ur en mörk bakgrund. Tekniken och tematiken samverkar således. Jag, Fidel och skogen var nominerad till Finlandia Junior och för Runeberg Junior.

Runeberg Junior är ett nytt pris. I skrivande stund finns nio finalister. Urvalsprocessen fram till den tredje och slutliga omgången består av en omgång vuxna specialister och en gång barnläsare i berörd ålder, 6-9 år. Ett kriterium är att böckerna ska locka till läsning.

Spränger gränser

Jenny-Lucander-Vildare-Varre-Smilodon-omslagMinna Lindeberg har ett anslag i sina bilderböcker som är karakteristiskt: hon gestaltar ett barns tanke- och känslouniversum, utan gränser, på ett nästan ordlöst sätt. I Vildare, värre, Smilodon (Förlaget 2016) kongruerar vi med ett ”jag”, Annok Sarri, vandrande pinnar och forntidsdjuret Smilodon. Konflikter och gräl i förskolemiljö kan te sig obegripliga och gåtfulla för alla inblandade, liksom det att bästisen flyttar till Karigasniemi. Det kan trösta att stå på kajkanten och prata med en pappa. Eller dricka té med mamma. Men den riktiga aspekten av tröst finns i fantasi och kunskap, tankens flykt och förmåga att fästa sig vid det gripbara. Jenny Lucanders bilder i collageteknik har samma färgstarka kantighet och sårbarhet som huvudpersonerna. Den här boken är också nominerad för Runeberg Junior.

Vildare_varre_smilodon_bilder_01-3
Minna Linderberg & Jenny Lucander: Vildare, värre, Smilodon (Förlaget 2016)

Så har det utkommit något så exklusivt ovanligt som en ny finlandssvensk ABC-bok, Fröken Frigga Krikonqvist (Marginal 2016). Lotta Moring står för text, Emma Rönnholm för bilderna. Bokstavsramsorna lägger sig turvis glatt, turvis milt i munnen, på läsarens läppar. Moring har herraväldet, hon låter sig inte styras av rim och allitterationer, utan använder dem som stöd och hjälpmedel. Bokstaven G är min favorit:

Tuggar smörgås, dricker mjölk
Ur gula uggelmuggen.
Borstar tänder, gnuggar noga
Aktar ömma gluggen.

/…/

Rönnholm har samma grepp, och är inte rädd för att byta-bryta stil, form och färg.

allt precis som vanligtAllt är precis som vanligt (i text av Kristina Murray Brodin och bild av Maija Hurme; Schildts & Söderströms 2016) – och ändå inte. Bilderna i boken är i vardaglig utformning, pastellfärgat klassiskt format. Den lilla vardagliga berättelsen handlar om ett barn som känner sig oönskat och osett. På ett plan handlar det om att det inte finns tid för möten och samtal med föräldrarna, på ett annat insikten om att föräldrarnas liv tvärt emot vad de säger, skulle fortsätta också om hen försvann. På ytan är det här en ganska statisk historia, strax under öppnar sig bråddjup som är svåra att greppa. Språket är enkelt och rakt i samklang med de konkreta illustrationerna.

Annika Sandelin har gett ut två böcker 2016. Potatisens dröm (med illustrationer av Karoliina Pertamo; Schildts & Söderströms 2016) är en diktsamling för barn. Orden och verserna formar sig efter diktrubrikerna. Här finns allt mellan potatisens molokna konstaterande ”Att vara potatis är knöligt och trist/ man ruvar och gruvar på chanser man mist/ man ligger i myllan på hyllan och skäms/…/”  över en potatisen drömvandrande pinnes lite inåtvända barndomsminne till ett sprakande Strumpdisco: ”Fyrtionio tvättade strumpor/ dansar och svänger på sladdriga rumpor /…/ Bort flyger minnen av otro och svek på singelstrumpornas nattdiskotek. På sätt och vis kan diktböcker av det här slaget, som visserligen känner svag släktskap med Lennart Hellsing, ha en lika stor betydelse för barns känsla av finlandssvenskhet – om det nu är det man som förälder vill odla – som direkta ortangivelser och vardagsnära detaljer. Här är det ordval, idiom och kanske en viss mentalitet som kommer fram.  Pertamos färgstarka illustrationer får mig att tänka på min folkskolelärares tillrop när klassen tecknade: Fyll hela pappret! Pertamo har hörsammat, med gott självförtroende och utmärkt resultat.

Mellanålderns kläm-läge

PinsamtOchLivsviktigtPinsamt och livsviktigt. Yokos nattbok 2 (Förlaget 2016) är en fortsättning om och av Yoko, hennes familj, grannflickan Anna, adoptivbarn från Kina och deras klasskamrater, bland annat Daniel som är kortvuxen. Yoko skäms för sin mamma, lärare och bildkonstnär, hon har överseende med sin eftergivna psykologpappa och är irriterad på sina syskon – utan dem känner hon sig ändå lite halv. Det här är en inkännande bok om hur det är att vara tio-elva år gammal, när världen å ena sidan sig öppnar sig, men man känner på sig att dörrarna till barndomen småningom kommer att stängas bakom en. Yoko är en uppriktig och samvetsöm person. Hon är inte alltid glad för de val föräldrarna gör för familjens räkning, men hon ställer upp och känner med de andra, farfar som hittat en ny vän efter att farmor dött till exempel. Anna är minst sagt sur för att adoptivföräldrarna ska få ett biologiskt barn. Porträttet av Annas mamma som är olycklig för att Anna är så ofördragsamt arg på henne är känsligt och på kornet. Det kan inte skada att barn får bekanta sig med den sidan också. Föräldraskap är inte enbart maktutövning, mammor har också känslor.

Boken har illustrationer av Linda Bondestam.

den fantastiske alfrendoMalin Klingenbergs Den fantastiske Alfredo (Schildts & Söderströms 2016) riktar sig till ungefär samma åldersklass, eller kanske något yngre. Typsnittet i boken är stort och läsarvänligt, bilderna av Joanna Vikström-Eklövs hand. Det här är en till bok om pensionärsmakten, och man kan väl säga att den fyller förväntningarna på ”mera av samma” (jfr Patrick och pensionärsmakten, Irene och sedelsugen, Den falska Bernice). Det befriande med Klingenbergs berättelser är att alla står på samma linje: barn, pensionärer, fångar och civila, män och kvinnor. Det här är ett enkelt äventyr, utan krumelurer, som lockar till läsning och ger mersmak. Den här boken erhöll Runeberg Junior.

Med den historiska romanen I kungens tjänst (Scriptum 2016) fortsätter Yvonne Hoffman sin serie som inleddes med Tsarens galejor och Fånge hos tsaren. Hoffmans starka sida är hennes språk, som är enkelt och lätt att läsa och förstå, och som samtidigt förmedlar något av en än äldre svenskas arkaiska sätt att uttrycka sig. Handlingen utspelar sig under stora ofreden. En ung läsare kan snappa upp frågor med evigt sanningsvärde:

”Att kunna bara ett språk är som att vara enögd, sa han. Man ser bra med ett öga, men med två ögon ser man mycket mera. Kan man två språk så förstå man det man hör och kan lägga ihop och dra ifrån saker på ett helt annat sätt.”

Ungdomar, nästan vuxna läsare

Maria-Turtschaninoff-NaondelPå Den finlandssvenska läsambassadörens facebook-sida fanns en förundran och kort dialog om en kulturredaktör på Hbl, som rekommenderat Maria Turtschaninoffs Naondel (Förlaget 2016) för läsare i lägre tonåren. – Och nej, fast den är en fantastisk fantasyroman skulle jag inte göra det. Den innehåller grovt våld, i rätt rikliga mängder. Vilket alla som läst i tonåren vet att fungerar som verkningsfull rekommendation. Turtschaninoff lyfter både i Maresi (Schildts & Söderströms 2014) och Naondel fram våld och makt mot kvinnor. Hon skriver rasande bra i en sagotradition. Maresi och Naondel utspelar sig på samma plats, Naondel tidsmässigt före Maresi. När det kommer till gestaltningen av psykets förvandlingar gör hon nya landvinningar, på samma spår hon tog in på med Anaché (som har Svenskfinlands bästa twist; Schildts & Söderströms 2012). Därför är Naondel så mästerlig, för att den både konstruerar och dekonstruerar våldet hos såväl verkare, medlöpare som offer. Naondel pejlar frågor om ansvar, frihet och brist på densamma.

Naondel har nominerats för Topeliuspriset.

Maresi utkom som Lättläst bok tidigare i höst, återberättad av Jolin Slotte. Eftersom intrigen i Maresi inte är alldeles lätt att följa, är LL-Maresi ett värdefullt och välkommet tillskott. Det är fascinerande att se hur Slotte inte bara fångat och följt intrig och personskildring, utan också Turtschaninoffs språkkvalitet, tonfall och uttryckssätt. Kanske det skulle vara bra om författare oftare kunde samarbeta? LL-Maresi har illustrationer av Jenny Wiik, lätta, luftiga och tydliga, som hela boken.

En liten kvadratisk bok som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Teds sista ord. Författare är Ted Forsström, och boken är den tredje i serien. Här studerar vi nya sammansättningar av bekanta ord. Betydelse och effekt kan bli något nytt och oväntat. Nyorden får en förklaring och de beskrivs också i korta stycken. För att ta ett exempel, mommografi är en sammansättning av Mommo och mammografi. Förklaring: När en äldre människa undersöker en ung persons liv. Här finns många uppslag och konceptet kunde med fördel utnjyttjas i modersmålsundervisningen.

Tävling

Schildts och Söderströms utlyste en tävling förra våren, Berättelsen är bäst, för att lappa den lucka vi har för kapitelböcker. På Bokmässan i Helsingfors premierades fyra pristagare: Karin Erlandsson fick första pris för sagoromanen Pärlfiskaren. Andra pristagare var Malin Klingenberg med Älgflickan samt Mia Franck och Eva Frantz med manusen Nora i lägenhet nummer 13 respektive Hallonbacken. De här ungdomsböckerna kommer att ges ut.

Från och med i år har vi två stora finlandssvenska förlag med säte i Helsingfors som ger ut barn- och ungdomslitteratur, men vi har vid sidan av dem många små. De enskilda böckernas kvalitet har mycket lite att göra med vilket förlag som gett ut dem. Med det vill jag inte säga att det redaktionella stödet saknar betydelse, men det är kanske inte så viktigt vad förlaget har för namn. Det utkommer bra barnböcker av små aktörer, Fontana media, Marginal etc. Mångfald är alltid en rikedom (låter bättre än att säga att det är bra med konkurrens).

En slutsats man kan dra när man bekantar sig med bilderboksutgivningen, är att de finlandssvenska illustratörerna verkligen visar framfötterna. En orsak kan vara att illustratörsarbetet får allt större uppskattning, men frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Illustratörsarbetet är dessutom mindre språkbundet än författandet. (Även om jag hävdar att också bildkonstnärer präglas av sin språkliga hemvist). Om man jämför Svenskfinlands illustratörers arbeten med sina finska och sverigesvenska kollegers kan man lätt dra slutsatsen att de finlandssvenska hämtat inspiration västerifrån.

Ett intressant faktum är att bildspråket föråldras snabbare än texten.

Advertisements

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s